Jag har börjat på en berättelse, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Ska jag fortsätta?

Här är den;

- Du är patetisk Melissa! Du kan aldrig göra någonting rätt. Hennes pappa skrek så att spottet flög och träffade henne i ansiktet. Hon tog ett steg tillbaka och försökte hålla tillbaka tårarna.

Såhär var det alltid hemma hos familjen Hortlund. Hon gjorde ett försök till att försvara sig.

- Men jag... det var inte meningen... jag glömde bort tiden.

Ilskan steg i hennes pappa.

- Vadå glömde?! Är det en ursäkt? Du är en timma sen!

Melissa kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

- Förlåt, jag...

Svaret kom som ett slag mot kinden. Hon skrek till, slaget sved och tårarna som rann mot den varma kinden kändes kalla.

- Gå här ifrån! Jag vill inte se dig.

Melissa gick upp på sitt rum och la sig gråtandes på sängen. Hon kunde höra sin pappa slå igen dörren till sitt kontor och det välbekanta knapprandet från tangentbordet fyllde huset.

Såhär var det alltid, sedan hennes mamma dog när hon var 6 år så har hennes pappa alltid varit annorlunda. Han var mer tillbakadragen och när hon väl sa något fick hon antingen slag eller kränkande ord tillbaka. Det var ingen som visste om det, och ingen skulle få veta det heller. På skolan är allt som vanligt, och ingen har frågat om hennes blåmärken som hon har lite här och där och tur var väl det.

Hon har många gånger funderat på att gå och prata med skolkuratorn men hon vill helst inte se hennes pappas min när hon kommer hem senare från skolan.

Idag var en sådan dag, hon hade gått hem till Viktor efter skolan och hans mamma hade bjudit in henne på middag. Den trevliga matstunden hade fått henne att glömma bort sin tid och hon kom hem en hel timme för sent.

Även fast det bara var en timme så var det nog för hennes pappa.

Värd en fortsättning eller vad?

 

21 september 2009 19:06

lettttt, det va sjukt bra ju :)
när jag hade läst dedär ville jag bara forstätta, hade det funnit mer hade jag blivit slukad av boken,
höhö,
(:

http://fejohansson.bloggagratis.se

 

Anna

21 september 2009 19:07

Jag tycker absolut att du ska fortsätta på den! Mycket bra, men väldigt sorglig...
Lycka till gumman!
Kramen

http://www.wesana.blogg.se

 

simone

22 september 2009 16:58

hjälp, en sån pappa vill inte jag ha xD
men varför inte, fortsätt ^^

http://siimson.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är nu man börjar gå in i ett nytt skede i livet. Man börjar upptäcka saker som man inte sett förut, det är nu livet börjar och allting börjar hända. Man börjar tänka på ett annat sätt och tar ett steg inåt i verkligheten.Det är även nu som alltin...

Jag börjar om här nu , blogg.se krånglar bara så inihelvete ! Ni får snart ett lite tanke inlägg som jag vill att ni kommenterar, då är ni supergulliga. PUSS ...

Jag byter blogg till www.jjbbe.blogg.se   Fortsätt följa där för där kommer berättelsen fortsätta ...

- Behöver du hjälp? Frågade killen bakom biljett kassan. Han hade långt hår som var uppsatt i en svans i nacken. Ögonen var trötta och hon förstod att han hade haft en tuff dag. - Eh joo... jag ska till... London. London? Vad tänkte hon med? Inte...

Här kommer fortsättningen på berättelsen; Melissa la sig på rygg och tittade upp på de självlysande stjärnorna i taket, hennes mamma hade köpt dom åt henne när hon fyllt 4 år. Hon kom ihåg hur glad hon hade blivit och hon hade gett henne en bams...